Födselhistoria i följd av en efter berättelse!

Då var den stora terminsdagen äntligen här med blandade känslor. Var under hela graviditeten väldigt nervös för att föda, både för smärtan och för att något skulle gå snett med mig. Vet inte varför men det lilla livet i magen oroade jag mig inte nått för, utan jag var mer nervös för min egen del då jag trodde att jag skulle förblöda, fråga mig inte varför. Hade även en stor rädsla för kejsarsnitt och epiduralen. Men inget av detta behövde jag oroa mig för denna dag då den lilla/lille inte var helt redo för att titta ut ännu, och tro det eller ej men alla sade till mig att det var gör jobbigt att gå över tiden men jag tyckte bara att det var skönt. Hade haft 9 långa månader på mig att förbereda mig inför förlossningen men jag blev aldrig redo. Så vart tog alla de 9 månaderna vägen tro?! Hade för övrigt en väldigt okomplicerad graviditet. I mitt fall var de enda problemen bristningar och kost reglerad gravid diabetes, annars var jag i fin form. Hade några dagar efter terminsdagen en del sammandragningar men inte alls smärtsamma, utan bara sådär lite lagom för att visa att snart kanske det sker något.

Måndagen den 6e juni hade jag en tid jos barnmorskan. Var en väldigt snabb kontroll, hon kollade urinet som såg bra ut och sen kollade hon mitt blodtryck och barnets puls som båda var högre än normalt. Inget konstigt med det tyckte hon då de värdena hade varit höga de senaste gångerna, så blev ingen åtgärd på det. Min läkare sända iväg mig på ett extra ultraljud när jag var i v 27 just för att mitt och barnets puls var alldeles för hög. Men efter att ha legat kopplad till en CTG apparat och gjort ett extra ultraljud så blev vi hemskickade, allt såg helt normalt ut. Vet att jag funderade en del angående den höga pulsen och att de sa att barnet hade det stressigt inne i magen, det enda jag kunde göra för att hjälpa det lilla livet inne i magen var att vila och själv inte stressa, men på grund av gravid diabetes var jag på samma gång tvungen att röra på mig :/ Fick i alla fall en tid till sjukhuset för kontroll den 9e juni för övervägning  av igångsättning.

Den 8e juni kom och vi började dagen som vanligt. Vädret var jättefint så Patrick gick ut för att klippa gräsmattan, själv låg jag i soffan och bara slappnade av när jag plötsligt vid 14.00 tiden fick en helt ny typ av värk. Jag gick ut på en sida på internet som hette www.varktimer.se där man kunde mäta värkens längd och intensitet. Gjorde detta ett par gånger och märkte direkt att mina värkar var relativt regelbundna, ca 7 minuters mellanrum och så varade de i ca 20-30 sekunder. Gick så på toaletten, hade mina aningar om att slemproppen hade gått 3dagar tidigare då det kom ut en grön klump när jag kissade. Hade inte sett till någon vattenavgång i alla fall, men just detta toalett besök bjöd på en liten blödning istället :/ Blev såklart lite orolig dessutom tyckte jag att jag hade känt lite för lite liv under dagen, så gick ut och frågade Patrick vad han tyckte jag skulle göra. Han tyckte jag skulle ringa till BB vilket jag så gjorde. Fick besked om att komma in men vi skulle vara förbereda på att bli hemskickade igen. Opps klockan var nu ca 14:45 och varken jag eller Patrick hade ätit något under dagen så jag gick fram och handlade köttbullar som jag sedan tillagade ihop med makaroner, för tänk om vi skulle bli kvar då måste vi ju ha ätit något. Patrick skulle även klippa färdigt gräsmattan också, Man ska bara………..

Sen kom vi oss äntligen iväg, slängde in väskorna i bilen och Patrick ställde sig på gasen J Även fast värkarna blev starkare och tätare så var jag bara tvungen att ringa någon och berätta att nu var vi på väg, ”kanske” skulle vi snart få träffa bebisen. Ringde första till min kära mor och sedan till min vän Maria.

Vid 16.30 var vi framme vid akutintaget på Akershus universitets sjukhus, där vi gick in och fick prata med en dam i luckan. Hon förklarade för oss att vi hade kommit lite fel och följde oss så till hissen som tog oss upp till förlossnings avdelningen. Väl framme blev vi mottagna av en massa barnmorskor, men som alla hade det fullt upp. Fick då veta att det var fullt på förlossningen så dem tog en telefon till observationen och sände oss dit. Inte konstigt att det var fullt på förlossningen när det på 9 veckor föddes 1000 barn, och Emmeline är en utav dem.

På observationen blev vi bemötta av en svensk äldre dam i 70 åren som hette Monica och jobba som barnmorska, konstigt men jag kände med en gång att det var någon som jag klickade med. Hon vara bara så himla go och underbar J Medans Patrick försvann ut för att flytta på bilen så kopplade hon mig till en CTG apparat, sen tog hon lång tid på sig att ihop med mig gå igenom mitt förlossningsbrev. Hon fick mig verkligen att känna mig lugn och förbereda mig på alla de olika sakerna som kunde komma till att ske. Fick så lite söt saft för att gå igång bebisen i magen och jag kunde känna en del sparkar. Efter att ha kört CTG:n i lite över 1 timme så var vi snart färdiga och allt såg ut som att vara bra med den lilla/lille där inne i magen. Så det hela lutade mot av vi skulle bli hemskickade igen. Det enda som var lite konstigt var barnets höga puls på 160 slag i minuten, men dem fann ingen grund till att något skulle vara fel. 

Men helt plötsligt ifrån ingenstans så försvann mätningen av barnets hjärtrytm och Monica försökte att finna det igen genom att flytta runt på elektroderna, men när detta inte hjälpte så började hon att knuffa på min mage och lade mig sedan på sidan då vi fick tillbaka mätningen men den var nu väldigt hög igen. Nu började jag bli riktigt orolig och kände bara en stor klump i halsen. Monica bad sin kollega att fort ringa till en läkare som kom inom några få sekunder. Hon tog mig i handen och sprang med mig till rummet intill där de gjorde ett ultraljud och tillslut fann hjärtljudet någorlunda normalt igen. På ultraljudet så dem att barnet låg med huvudet ner, det rörde på sig, men det var lite fostervatten och morkakan var liten i förhållande till fostret som beräknades till ungefär 3kg. Jag blev liggandes i sängen och dem körde mig ner till förlossningsavdelningen. Eftersom det var fullt där så fick de flytta ett par som precis fött till undersökningsrummet vid sidan av, så att de sedan kunde köra in mig till förlossningsrummet istället.

Kommer ihåg att jag frågade om vi skulle bli hemskickade senare eller om vi skulle bli kvar för att föda, fick svaret att vi definitivt inte skulle hem. I efterhand så säger ju det sig själv, men jag tänkte inte alls klart. Monica önskade oss lycka till med allt och lämnade över oss till en ny barnmorska som hette Trine och hon hade även med sig en praktikant vid namn Katrine. I det nya rummet kopplade dem upp mig till CTG:n igen och allt verkade normalt. Men så plötsligt försvann hjärtljudet igen, men denna gång kom de snabbt tillbaka. Efter det tog de beslut om att sätta på en elektrod på barnets huvud. Eftersom jag endast var 1cm öppen så var detta ingen lätt uppgift, och efter ett flertal försök så fick en läkare komma och hon fixade det. Kommer ihåg att det gjorde fruktansvärt ont och vet nu i efterkant att jag sprack och blev sydd med ett stygn. Normalt sett när man sätter på en elektrod på barnets huvud så tar man fostervattnet, men i mitt fall så kom det inget vatten alls och läkarna gissade på att det hade sipprat ut under en längre tid. Min barnmorska diskuterade med Dr Renden om vilket tillväga gångs sätt som dem skulle fortsätta med och de kom fram till att pröva att utsätta barnet för ett stress test. Stresstest fungerar som så att man ger kroppen falska värkar för att se hur barnet klarar av att bli pressad i kanalen ned. Enligt proceduren så får man inte utföra ett stresstest inom en timmes tid efter vattenavgången. I mitt fall så visste dem ju inte när vattnet hade gått, men för att vara helt säkra så väntade de en timmas tid innan de startade testet.

Efter att ha väntat en timma så satte de en kanyl i handen på mig som gav mig värkförstärkande medel. Tog en stund innan den började värka och jag vet att jag kände mig lugn och trodde att allt skulle bli bra. Vi satt även och pratade med praktikanten vilket kändes fint, speciellt när hon berättade att hon själv hade barn. Skönt tänkte jag då vet hon precis vad jag går igenom.  Helt från ingenstans blev värkarna jättestarka och dem kom så tätt inpå varandra att jag inte hade en enda chans att få vila emellanåt. Efter att ha legat med värkarna i någon timma trodde jag att jag aldrig skulle klara detta, vad hade jag egentligen gett mig in på?! Vet att jag hade extremt svårt för att ligga stilla och jag kunde inte hitta ett enda sätt att ligga på som var behagligt. Fick så lustgas som hjälpte mig med att fokusera, men mer än så gjorde den inte för mig. Patrick fanns där hela tiden och baddade min panna med en kall trasa, han prövade också att ge mig lite massage men jag ville inte att någon skulle ta på mig. Så var bara skönt att ha honom vid min sida så han kunde hålla min hand. Bebisen klarade stresstestet fint och dem kunde koppla bort mig från droppet och värkarna avtog lite i intensitet. Så fick jag hjälp med att kissa, det var verkligen en procedur i sig själv, Haha! Eftersom jag inte kunde lämna sängen så fick jag lyfta rumpan medans Patrick höll mig uppe och en barnmorska höll en metall bunke under mig som jag fick kissa i. Vet hon sa att nu är det ”bara” att kissa, nej tänkte jag, jag klarar nog att hålla mig lite till. Men tillslut så insåg jag mitt egna bästa och kissade.

Efter att ha genomgått stresstestet så fick jag lov att äta lite så Katrine kom in med lite smörgåsar till mig. Jag hann få i mig en halv smörgås före det rusade in ett flertal grönklädda läkare in i rummet med barnmorskor hack i häl. De hade uppdagat på monitorn att barnets hjärtslag sjönk till 60slag i minuten, och det höll i sig länge denna gång. Efter ett par minuter tog det sig upp till 160 igen, men ännu en gång så faller det så läkarna tog ett snabbt beslut och körde iväg mig till operationssalen för att genomgå ett akut kejsarsnitt. Jag vet att jag försökte hålla emot tårarna men det gick inte, det var ju just detta som jag hade fruktat. Jag hade 100 tankar i huvudet på samma gång, hur gick det med mitt barn i magen? Skulle Patrick få vara med under ingreppet? När dem rullade iväg med mig i sängen så var jag som fryst, plötsligt hel tom i huvudet. Läkaren sa till mig i efterhand att jag tog det väldigt bra och hon uppfattade mig inte alls som nervös, men det stämde inte alls. Elektroden på barnets huvud var kvar på barnet hela tiden och läkarna såg att slagen blev stabila på 160 slag i minuten igen och kunde därmed låta Patrick vara med under ingreppet och låta mig vara vaken genom att ge mig en spinalbedövning. Hade en gör snäll kvinnlig läkare som tog hand om mig medans de satte nålen i ryggen och i efterhand känner jag mig nästan mesig som hade varit så rädd för den. Var inte värre än ett getingstick.

Var många läkare inne i salen, två av dem tog hela tiden hand om mig och fanns uppe vid mitt huvud. Fyra andra stod och gjorde ingreppet, någon stod och sydde mig efter att jag fått en brisning vaginalt och sen hade vi barnmorskan som var redo för att ta emot barnet. Minns den manliga läkaren som var vid min sida mest, frågade honom hur ofta de egentligen gjorde kejsarsnitt och fick då svaret 3-4 gånger per/dygn. Det svaret gjorde mig lite lugnare i alla fall J. Läkarna frågade sedan om jag kunde känna att det blev kallt på magen, vilket jag inte kunde men jag var väldigt noga med att informera dem om att jag kunde vicka på tårna och detta sa jag inte bara en gång, haha! Efter dem börjat med ingreppet så fick jag en fruktansvärd frossa och läkarna fick ge mig en massa mediciner och filtar för att ge mig lite extra värme. Glömde helt bort att Patrick var med inne i rummet och satt vid min sida, jag var så inne i mig själv under denna del av förlossningen. Hade även fått en ny barnmorska som jag inte hade hunnit hälsa på, var vaktskifte precis idet dem sände in mig på operationen, Gunn-Marit hette hon. Klockan 22:35 körde dem in mig till operationen och klockan 23:15 hörde jag ett gällt litet skrik av ett barn som barnmorskan sprang iväg med. Alla gratulerade oss med barnet men ingen mer än barnmorskan visste könet på barnet så det fick vi vänta med att få reda på. Barnet föddes med ett grönt, tjockt, klibbig massa över sig och navelsträngen runt halsen, moderkakan var som tidigare nämn väldigt liten.  Patrick lämnade mig och efter en stund kom han tillbaks in i rummet med det lilla barnet i sin famn och berättade att vi hade fått en flicka! <3 Vet att jag kollade på henne en lång stund och kysste henne på pannan innan dem tog henne ifrån mig igen. Patrick gick ut för att vara med lillan medans jag blev sydd och lagd på observationen.

VÅR LILLA FLICKA ÄR HÄR, EMMELINE CORNELIA LUNDEMO

FÖDD: 23:15

3200 GRAM

52 CM

34,5 HUVUDOMKRETS

FÖRLÖSTES AV: ANNE LIND OCH BARNMORSKAN VAR GUNN-MARIT HAMRE.

Efter Historia!

Efter att ha legat på observationen en stund kom Patrick förbi och visade upp bilder på vår lilla tjej, Och vid 3-tiden på natten kom äntligen barnmorskan och hämtade mig. Hon tog mig till ett rum där vår lilla tjej låg. Hon hade fyra stycken specialist barnläkare runt sig som hela tiden tittade till henne, hon hade även fått en CPAP i näsan som hjälpte henne att andas. När hon kom ut ur magen så hade hon svalt en massa fostervatten med avföring i så hon kunde inte använda lungorna själv och sen hade hon fått en lunginflammation. För alla Er som jobbar inom sjukvården och förstår er på läkarspråket så hade lillan fått Mekoniumaspirasjonssyndrom, och har sedan legat på högfrekvens oscillator med No, sedan blev det konvensjonell respirator och sen Cpap. Var en riktigt jobbig känsla inne i det rummet. Alla kom fram och tog oss i hand och gratulerade oss till den fina lilla tjejen, men ingen visade oss den där riktiga glädjen, och jag minns nu i eftertid att jag kollade på vår barnmorska Gunn-Marit och man kunde se på henne att det verkligen var en jobbig situation att vara i  och inget som man önskar någon.

Barnläkarna pratade med oss en bra stund, var en man vid namn Are och en tjej vid namn Hildur som förklarade för oss att läget var mycket alvarligt med vår lilla tjej. Det svåra för mig i just det läget var att känna något. Jag vet att jag låg och såg på detta barn som behövde all hjälp den kunde få. Hon bara låg där helt livlös och visade inte många tecken på liv mer än att hon då och då sög till på nappen som hon hade fått i munnen. Jag hade svårt att känna moderskänslan som alla pratar om och jag tror inte jag riktigt förstod att det var mitt lilla barn som låg där på den öppna kuvösen. I efterhand är jag glad för att jag inte förstod alvaret i situationen. Jag vet att jag kände mig hemsk som låg och kolla på mitt svaga barn och tänkte att hon inte alls var det vackraste jag någonsin sett, varför tyckte jag så? Alla hade ju berättat för mig att ens egna barn var i en klass för sig själv.  Allt var så overkligt, jag skulle ju få föda fram mitt barn och få henne på bröstet och älska henne ifrån den första stunden. Istället plockade dem ut henne ur mig och la henne i en maskin och jag visste inte vad jag kände för detta lilla barn som låg där framför mig. Men jag kände behovet för att prata med henne, låta henne höra min stämma, hon skulle veta att jag var där och att hon inte var ensam. Men jag kunde inte! Vad skulle jag säga? Istället satt jag där vid hennes sida i det tysta och höll min hand på hennes. Att vara där i den situationen var något fruktansvärt tungt, men något som är nästan ännu tyngre är att sitta här och skriva detta idag. Skillnaden mellan då och nu är enormt stor för att idag så vet jag vad jag hade kunnat förlora, och ett liv utan min söta, charmiga lilla tjej finns inte! <3

Efter att ha suttit en stund bredvid vår lilla tjej blev vi körda till det rum som vi skulle tillbringa den första natten i. Blev dock inte mer än två timmars sömn innan vi blev väckta av barnläkaren Are som knackade på vår dörr. Han kom för att prata med oss två om hur läget var med vår lilla tjej, han förklarade att det såg väldigt illa ut och att hon inte alls hade det så bra som hon borde. Jag fick läsa mellan raderna för vissa saker förstod jag inte betydningen av. Han försäkrade oss om att de skulle göra allt de kunde för henne men han rådde oss till att åka och besöka henne med detsamma. Under den tiden som vi hade sovit hade de varit tvungna att intubera henne ( föra en slang in i halsen och ner mellan lungorna). Maskinen hjälpte henne att slå in luft i lungorna så att lungorna kunde utvidga sig till fullo. Detta såg väldigt hemskt ut tyckte jag, såg nästan ut som om hon hyperventilerade. Om inte denna maskinen kunde hjälpa henne så skulle vi bli tvungna att bege oss in till rikshospitalet i Oslo där de hade enda en starkare maskin, men om inte den hjälpte så fanns det ingen mer hjälp att få.

Vi spenderade många timmar vid Emmelines sida den natten/morgonen. Jag satt där och höll min hand på hennes, precis som jag gjort på natten för att visa att jag fanns där för henne och att hon inte skulle behöva vara rädd, lika så gjorde Patrick. Men den där klumpen i halsen satt fortfarande i vägen och jag kund inte prata så mycket med henne denna gången heller.

Om jag ska fortsätta att skriva såhär detaljerat så kommer det bli en 50 sidor till så från och med nu får jag sammanfatta det hela istället, göra det till en snabb version helt enkelt J

Torsdagen den 9e juni blev vi förflyttade in till BB avdelningen jag och Patrick. Där fick vi ett rum som även han kunde övernatta i. Fick dessutom lära mig att använda en pump så jag kunde pumpa ut mjölken så att vi kunde ge den till lilltjejen när hon blivit bättre. Fick även tillgång till internet en kort stund och jag tog tillfället i akt och gick ut för att kolla Facebook. Såg att jag hade fått över 100 gratulationer, några löd: Grattis till Er lilla flicka, vad skönt att allt gick bra! Vi levde i vår egna lilla bubbla för allt var ju inte bra, vår lilla tjej låg ju och kämpade för fullt för att få stanna i denna världen.

Fredagen den 10e juni när vi besökte lillan så kollade hon på mig för första gången, det var då jag insåg att jag måste finnas där för henne och vara stark för hennes skull. Fick besked om att läget fortfarande var mycket alvarligt med henne men stabilt. Vad betyder det egentligen? Skulle hon överleva? Det var den enda frågan jag ville ha ett svar på. Försökte att fråga dem flera gånger men inte kunde dem lova mig något sånt vilket jag också förstod men det var ju den enda jag önskade att höra. Men det de däremot kunde berätta var att hon hade gjort små små framsteg under dagen, och då gick det ju i alla fall åt rätt håll. På eftermiddagen fick jag mata henne med tops som jag doppade i min mjölk och sedan strök på hennes läppar och tunga så hon kunde få känna smaken av mjölken, annars så fick hon all näring via en sond i näsan. Man blev väldigt sliten under dessa dagar som förälder, man åt, man sov, man pumpade och man besökte Emmeline. Detta var vår vardag och man försökte att hitta glädje i varje dag fast det var tufft. Hade väldigt ont i snittet också så det gjorde det inte lättare.

Söndagen den 12e juni kom min familj för att besöka lillan. Trots små framsteg så låg hon fortfarande till en massa sladdar och var långt ifrån frisk, men i mina och Patricks ögon så hade hon blivit mycket bättre. Var jobbigt för min familj att se sitt lilla barnbarn och syskonbarn ligga där så hjälplös och min mor hade extra svårt för att vara vid hennes sida och jag klandrar henne inte. Det var en helt annan sak för mig och Patrick som hela tiden hade kontakt med läkarna och vi hade sett de små framstegen, inget av detta hade min familj varit med om så för dem måste det ha varit som för oss i starten. Vi var nu väldigt lugna, och vi hade hela tiden tron på att detta skulle gå bra för det kunde ju bara gå en väg, eller hur?! I alla fall så var det ju små framsteg varje dag och för oss spelade det ingen roll hur lång tid det skulle ta för henne att bli frisk, bara vi en dag fick henne med oss hem. Idag fick Patrick och jag byta hennes blöja för första gången. Vi fick även ett nytt rum vid sidan av intensivavdelningen med egen nyckel. På kvällarna var vi alltid och besökte lillan men sen prövade vi att se en film ihop och slappna av lite. Kände att vi verkligen kom varan nära under denna period, och det var en trygghet i sig.

Måndagen den 13e juni var faster Nathalie på sjukhuset och besökte Emmeline för första gången J

Tisdagen den 14e juni fick jag och Patrick lite permission ifrån sjukhusväggarna och vi drog på en shoppingtur och inhandlade en massa rosa fina tjejkläder, nu vet vi att vi en dag får lillan med oss hem den stora frågan nu är bara, när?!

Onsdagen den 15e juni var en speciell dag för mig, för idag fick jag för första gången hålla lilltjejen i min famn <3 Dem hade även tagit ur katetern ur naveln och blodprovsgrejen i foten och hon hade blivit förflyttad till en mindre respirator. Läkarna hade även tagit bort slangen som slog in luft i lungorna på henne så idag för fösta gången hörde jag henne skrika ordentligt, innan har hon inte kunnat skrika på grund av att slangen har legat i vägen för stämbanden. Nu är det mycket synliga framsteg som har hänt J Det enda som fortfarande finns där är en liten sak under näsan som förser henne med lite extra syrgas och en kanyl i huvudet som dem tar blodprover ur. Idag har jag en skön känsla inne i hela mig. Blev dock ett bakslag på kvällen, då vi kom dit andades hon allt för häftigt och läkarna pratade om att lägga tillbaka henne till den stora maskinen(occisilliatorn), men hon fick vätskedrivande medicin och kissade så ut 210 ml, sen blev hon bättre som tur var. Denna kvällen hade vi svårt för att lämna henne och jag tror vi satt vid hennes sida i ca 3 timmar tills vi var tvungna att lämna henne för att få lite sömn.

Precis innan lillan fick vätskedrivande och man kan riktigt se hur svullen hon är.

Torsdagen den 16e juni! Idag fick jag amma min lilla tjej för första gången. Fantastiskt! Var dock inte bara bara men med hjälp av en bröstknapp tog hon bröstet och lärde sig suga relativt snabbt, duktig tjej.

De resterande dagarna på sjukhuset bestod av glädje, sorg, förväntan, lycka, you name it! Vi levde helt enkelt i en annan värld, men desto friskare lillan blev desto mer njöt vi av tillvaron och vi fick oss även vänner på sjukhuset. De röntgade sen Emmelines lungor, hjärta och hjärna och allt såg fint ut som tur var. Dom rakade av henne håret en natt när jag kom in för att besöka henne, bara för att kunna sätta en kanyl på ena sidan(händerna och fötterna var redan upptagna) efter att ha haft en kanyl på samma ställe i en längre tid har de en tendens att korka igen och då måste man finna ett nytt ställe att sticka på vilket inte var det lättaste hos små barn, därför blev det på huvudet. Jag stor tjöt när håret åkte av, jag kunde bara inte hejda mig. Hon var ju en tjej och tjejer ska ju ha långt hår, hela ens tänkande var ganska så rubbat som ni märker. Hennes hår var ju inget så länge hon blev frisk intygade Patrick mig med och tröstade mig och visst han hade så rätt så.  

De sista dagarna på sjukhuset fick vi ha lillan med oss på rummet och gosa med henne, ta på henne våra egna kläder, ja vi blev helt enkelt förbereda på vad som väntade oss utanför sjukhusets alla väggar. Det enda vi nu väntade på var att lillan skulle klara sig utan någon som helst hjälp av syrgas, men detta tog sin tid, även fast det var en sådan liten mängd så det räckte med läckage.

Den 26e juni kom läkaren och undersökte lillan och vi fick det glada beskedet om att vi idag efter 18 dagar äntligen kunde lämna sjukhuset med henne. Detta var ju det vi hade gått och väntat på men gud så nervös jag blev, skulle vi verkligen klara oss helt själva? Skulle vi inte längre ha en monitor att se på så att hon andades rätt? Men läkarna intygade mig att hon nu var helt frisk precis som vilket annat barn som helst.

Detta var min historia om hur jag fick hem min ögonskatt. Hon har nu i efterhand varit på kontroll på A-hus och allt såg fint ut, hon är en frisk liten tjej som är jättenyfiken på världen J

Jag skickar ett STORT tack till alla läkare, barnmorskor, barnläkare, specialister och sjuksköterskor, ja alla som fanns där och tog hand om mig Patrick och speciellt lilla Emmeline. Utan Er skulle inte vi ha den fina familj som vi idag har. Alla slut slutar dessvärre inte lika lyckligt som mitt så jag skänker all min kondoleans till alla de som upplevt det värsta som en mor eller far kan uppleva.

Extra STORT tack till min underbara barnmorska Monica som många gånger tittade inom för att se hur det gick med oss, hon har till och med ringt mig ett flertal gånger efter vi kommit hem bara för att höra hur allt går med oss. Skänker en massa kärlek till den kvinnan, hon är guld värd! <3

Tack även Gunn-Marit som var med under förlossningen och som hade fina samtal med oss och som lämnade söta små lappar till Emmeline. Dom har vi allt sparat!

Finns så otroligt många att tacka, alla fanns där för oss hela tiden och tog hand om oss både fysiskt och psykiskt, och vi fick verkligen bra hjälp och det samma fick vår dotter.

Tack även alla nära och kära, familj som vänner som fanns där att luta sig emot och att prata ut med när allt kändes tufft <3

Min älskade sambo ska ju även han ha ett STORT tack! Han var hela tiden lugn och trygg och gav mig allt stöd jag behövde. Utan honom hade jag inte klarat denna resa. Ska även tillägnas att fast han inte var tvungen så sov han alla 18 nätterna ihop med mig på sjukhuset. Mer kärlek än så går det inte att ge! Jag älskar dig Patrick <3

Idag är lilltjejen redan 4 månader gammal och en mega pigg och kry liten tjej. Om man inte läst min historia skulle man aldrig kunna gissat på att hon en gång varit vid änglaporten och vänt.

Mamma och Pappa älskar dig söta! <3

Och jag älskar min underbara familj!

Tack för att just du tog dig tid till att läsa min besättelse, och kom ihåg ofta så hör man bara de värsta historierna, men med denna hoppas jag att du nu vet att det finns de som det går bra för med J

På återseende!